So say we all

I en värld av orättvisor, krig, miljöförstörelse och svält önskar man att det fanns mer godhet, fler ledare som använde sitt hjärtas röst som ledstjärna när viktiga beslut som påverkar andra människors öden skulle tas. Som Bill Adama. I en galax långt borta svävade Battlestar Galactica fram genom den tysta rymdens oändlighet, på en ständig flykt från Cylons, mänskoliknande robotar som revolterat mot sin skapare människan. De få överlevande människorna tvingades att förlita sig till Adama, en ledare med sitt hjärta i ena handen och sitt svärd i den andra, och hans val i jakten på den mytomspunna jorden,. Battlestar Galactica är ett vackert rymdäventyr som handlar om vår misstänksamhet och rädsla för det okända och de okända, vår oförmåga att förlåta gamla oförätter och gå vidare, hur religion kan ha en förgiftande effekt på människor och användas och tolkas i egenintresse. Frågor kring vad som egentligen är ett liv, värdet på det, priset man är beredd att betala för att behålla det. Allt finns i Battlestar Galactica, en av de bästa serierna som någonsin producerats, vilket jag blev smärtsamt väl påmind om när jag såg ”The Plan” häromdagen och insåg hur mycket jag saknat serien. Och Adama, man he's good!

Att avsluta serien till ”All along the watchtower” kan inte beskrivas som annat än magiskt bra.

Inser efter första veckan att jag blivit totalt utklassad av min pappa i dricksracet, medan han får öl i glas framburet till bordet med high-fivesen smackande, får vi andra hämta våra plastmuggar i baren efter att blivit totalt nochade i 10 minuter...men efter ett par välplacerade hundringar så är jag nu med i gemenskapen.