Tack vare Tilda's tips så befann jag mig i fredags morse i aulan på Vasaplatsen för att lyssna på när bl.a. vår miljöminister berättade om hur arbetet ska fortgå så här i efterdyningarna till COP 15 där världen misslyckades med att enas kring ett bindande avtal för utsläppen av koldioxid. Carlgren var uppenbart besviken när han intervjuades precis efter mötet och lade en stor del utav skulden på Kina och den konspiration av U-länder som enligt honom låg bakom att resultat uteblev. Enligt honom så gick, "år av mobilisering, vågor av förväntan mot en stenhård klippa av realpolitik när Kina valde att ta ett första kliv mot en framtid som stormakt". "Lika rättigheter till atmosfären" motjobbar syftet och leder till fortsatt nedsmutsning, ett "globalt självmord" som Carlgren uttryckte det. Han påpekade även att Sveriges sätt att jobba med t.ex. en hård satsning på miljöbilar gett bra resultat och att förbud inte var vägen utan snarare en stimulans som gynnar de miljövänliga alternativen och på sätt skulle fungera som en vägvisare mot det gröna samhälle vi har som vision.
Efter Carlgrens föredrag kände jag mig ganska lagom nöjd, inga utsvävningar, inget revolutionerande.
Vattenfall hade skickat ditt en darröstad dam som lite överraskande berättade att Vattenfall tycker att vi ska satsa på de energislag vi nyttjar idag, d.v.s. kärnkraft och kolkraft. Lite underligt att de inte ens försöker ge sken av att vilja bli ett bättre bolag, sett ur miljöperspektiv, deras direktiv från regeringen lyder "Vattenfall ska bli det ledande företaget i omställningen till en ekologiskt och ekonomiskt uthållig svensk energi- försörjning".Detta är naturligtvis fritt för tolkning, men att som Vattenfall själva släppa ut dubbelt så mycket koldioxid som hela Sverige gör som land faller väl ändå utom ramen för vad som kan definieras som "ekologiskt hållbart"? När hon sedan berättade om den fina CCS-tekniken som går ut på att koldioxidet fångas in för att sen förvaras i...marken(!). Mängden koldioxid då? 1000000000000 ton/år, koldioxid i vätskeform är lite tyngre än vatten så det är en hel del vätska det rör sig om. Hon berättade vidare stolt att man nu i Tyskland lyckats med att fånga in koldioxid med CCS varpå Thomas Sterner frågade vad dem gjorde med den koldioxiden. -Ehhh,jaa, den släpper vi ut igen...
Efter Carlgren var det dags för Thomas Sterner, professor i miljöekonomi på Handels. Han inledde med en bild där några av de största I-ländernas minskade utsläppsåtaganden visades, följt utav frågan "and what about you India"? Där ligger enligt honom kärnan till problemet med ett klimatavtal, USA (framförallt) vill att alla världens länder ska minska sina utsläpp, trots medelamerikanen just nu släpper ut ca 15 gånger så mycket per capita som Indiern gör, detta ses som, och är, en enorm orättvisa i indiernas ögon, varför ska inte vi få släppa ut lika mycket som dem, det är ju dem som har satt oss i den här situationen från första början? Istället för att minska klyftorna mellan I- och U-länderna så vill man frysa positionerna så som dem är nu.
Enligt Sterner och hans nästan namne Stern så är priset att betala nu, för att ställa om till ett bättre energiutnyttjande, oerhört mycket billigare än att betala för effekterna av en (eventuell) växthuseffekt med dess följder. Fast det är klart, värst drabbas ju just U-länderna.
Sterner anser även att det saknas det vilja hos företag att forska fram en lösning, han jämförde med ett botemedel mot HIV, det finns ingen lönsamhet i att finna det, för om du lyckas hitta det så kommer övriga världen att "stjäla" ditt patent eftersom det kommer att ses som en rättighet åt alla.
Ett alternativ hade varit att med hjälp av utsläppsrättigheter styra kostnaderna och ansvaret för utsläppen, de som släpper ut mest får betala för det, fullständigt logiskt, men naturligtvis finns inte denna rättvisefilosofi med på agendan när riktlinjer ska dras upp utan "alla ska dra sitt strå" oavsett. Dessa pengar hade dessutom kunnat öronmärkas för att satsas på uppbyggnaden utav hållbara samhällen i dessa länder, fattigdom är ju den största förorenaren som en vis Indier en gång sa.
Det är med andra ord enorma avstånd i förhandlingspositionerna och även om det gärna talas om ett globalt samvete så är det som alltid ekonomin som agerar vägvisare för hur mycket vi är villiga att offra. Ingen av föreläsarna trodde på ett bindande avtal i Mexico senare i höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar