Reality Bites

En bakfylleångestliknande känsla infinner sig i min mage efter de första tio minuterna av "Swansea Love Story", det är en naken rå avskalad ocencurerad ärlig berättelse om heroinmissbruket som ökat lavinartat i Swansea, UK, de senaste åren. Det är ingen romantisering, det är inget vackert i misären att trösta sig med, det är en smutsigt, mörk och avlägsen vardag som skildras i Leo Leigh's dokumentär. Det är för mig obegripligt när diskussioner om "lika förutsättningar" och "alla har ett fritt val" rasar som bäst, hur man på fullaste allvar kan anse att alla är sina val själva skyldiga. Det står åtminstone för mig glimrande klart att så inte alltid är fallet och om man inte är fullt så övertygad så kanske Amy's uppväxt kan fungera som ett exempel att valet inte alltid ligger i dina egna händer att ta, att det finns krafter som kan komma att ta besluten åt dig, som kan tvinga in dig på vägar du aldrig ens i dina svarta drömmar trodde att du skulle vandra när du var tio och lekte med dina kompisar i den oskuldsfulla tillvaro som omgav dig.

"I en perfekt värld behövs inte vi, men fram till dess finns vi på 116111" /BRIS, det avslutar en av mina absoluta favoritreklamer någonsin, och så länge vi inte har en perfekt värld så kommer inte förutsättningarna att vara lika eller rättvisa, människor kommer att slås ut av samhället, oavsett om drömmen var att bli läkare eller snickare så är du inte alltid dina egna val skyldig så länge miljö styr vem du kommer att bli.

Gudrun Schyman valde att elda upp hundratusen kronor som en del av FI's valkampanj, först ställde jag mig lite tveksam till om det verkligen var ett tillvägagångssätt som var gynnsamt för partiet och Gudrun själv, men efter att ha tilldelats lite kloka åsikter i frågan så är det för mig stjärnklart att det är genialiskt och förmodligen mest massmedialt utrymme per krona som har inhandlats i år. Sen att det finns mindre begåvade människor som tycker att man lika gärna kunde ha använt monopolpengar(!) är skrattretande och ifrågasättanden kring pengaföraktet och hur människor som har det dåligt ställt reagerar är att krypa ner på en nivå lägre än vad som borde få tryckas i ansenlig dagspress och en klar indikation på att man inte har koll på hur mycket reklam kostar och hur lite du får för 100.000 (ett helsidauppslag i GP kostar ca 250.000) och hur mycket pengar som övriga partier lägger på sina reklamkampanjer. Varför ifrågasätter ingen dem? Självklart så är det en destruktiv akt att elda upp pengar som lika gärna hade kunnat skänkas till välgörenhet, men pengarna var öronmärkta för att användas i reklamsyfte, inte för att doneras, och frågan som de vill belysa, kvinnors lägre lön, är en fråga som kanske just kräver drastiska åtgärder, eftersom den ekonomiska utvecklingen för kvinnor relativt sett till män går alltför långsamt!

KLF, den innovativa mytomspunna gruppen som avslutade sin karriär med att skjuta lösa skott mot publiken på BRIT-award åtföljt av att en röst via högtalarna meddelade att "The KLF have now left the music business", eldade upp 1000000 pund som a work of art, kanske var det här som Gudrun fann sin inspiration?

"Reality Bites" med den evigt vackra snattaren Winona Ryder kom till mitt minne när jag upptäckte att Karin got knocked up, hennes favoritline från den filmen sitter kvar:

Winona: I was really going to be somebody by the time I was 23.
Ethan Hawke: Honey, all you have to be by the time you're 23 is yourself.
Winona: I don't know who that is anymore.
Ethan Hawke: I do. And we all love her. I love her. She breaks my heart again and again, but I love her.