Timglas

Ibland kommer en lätt melankolisk känsla krypande in under min hud, gärna i samband med födelsedagar när jag får det bekräftat svart på vitt att jag faktiskt har blivit äldre. Det är en sann skönhet med att bli äldre, varje dag finner man bitar av sitt framtida jag och den underliggande osäkerhet man framodlade under tonåren för en tynande tillvaro långt bort. Men samtidigt försvinner den bekymmerslösa tillvaron som den kravlösa barndomen innebar, åtminstone i minnets värld, känns oändligt långt borta och ansvar man aldrig bett om blir svårare att väja för.

Då är det tur att det finns vänner som rycker upp en ur vardagens leda och dränker ens sorger i vin och vatten på Sankt Jörgens. Efter några timmar av bastu, snöbad, underlig japansk tvangning, middag och lite vin så känner jag att min rentvättade själ är redo att acceptera mitt nya jag, förmodligen samma människa, men med ett nytt epitet, Andreas trettioåringen.